Emmaljunga vs alla andra vagnar!

Fortfarande feber och fortfarande oviss. Vissa dagar går febern ned till nästintill normal för att sedan stiga till 39. De sista dagarna har febern inte varit under 38 men det beror nog på att jag dragit på mig en infektion med halsont och hosta. Men den 18:e april ska jag tillbaka till infektion och förmodligen göra en lungröntgen. Det skulle kunna vara en lungemboli då jag blivit mer tungandad och ibland har svårt att dra djupa andetag. Så hoppas hoppas! Jag vill inte ha mer dödsångest. Vill inte att det ska vara nåt otäckt som gör att jag inte får se min son växa upp. Dessutom, hur förklarar man för någon så liten att mamma inte kommer att finnas mer? Nej, nåt sånt vill jag INTE behöva vara med om! En liten lungemboli blir bra tycker jag.

För några veckor sen sålde vi första vagnen. Istället blev det en ny och det blev en Emmaljunga Citycross i färgen PP Lime! I like! Jag är ett stort fan av Emmaljunga (som även är märket på vår älskade röda Scooter!). EL har ombonade vagner med bra fjädring och comfort. De står för kvalitet, man vet vad man får och behöver man reklamera nåt så är det inga problem! De är lättrullade och båda våra vagnar har fasta, icke luftfyllda däck och knäledschassi. Vår Maxi-Cosi hade svängbara framhjul (värdelöst vintertid även om framdäcken är stora), de var dessutom luftfyllda (fick punka tre ggr (djävulens påfund till människan)) samt hade ett teleskopchassi. Det raka handtaget gav handlederna en rejäl match varje gång, särskilt när man gick på ojämnt underlag med svängbara framdäck.
Valet stod mellan Brio Happy med knäledschassi och den vi köpte. Emmaljunga vann då hävstångseffekten med Brios knäledschassi var under all kritik! Jag fick trycka ned vagnen hur mycket som helst för att få upp vagnen på bakhjulen. Dessutom hade jag nog siktet inställt lite extra på EL. Så småningom kommer jag att köpa en City Korg också och den blir nog i vitt läder (chassit och fälgarna är vita så det kommer bli såå snyggt). Jag gillar färger och vill inte vara svart och tråkigt och bara smälta in i mängden. Men alla är vi olika! Dessutom är vitt bra om det är mycket sol, blir inte så varmt.

Nu ska jag krypa under täcket igen och kurera mig!!

//Heffa

Tunga dagar

Det är tungt. Tungt att inte veta, tungt när orken tryter. Min allra största kärlek håller mig uppe dagar som den här!

Läkaren från infektionen ringde idag och berättade att de första provsvaren som kom såg bra ut. Hon berättade att hon även lagt till en hel del andra så nu är det bara att vänta. Hon ville även förlänga sjukskrivningen ytterligare en vecka eftersom inget tyder än på att febern är på väg ned. Visar de kommande proverna något konstigt så ringer hon, annars har vi en telefontid lite längre fram. Skulle dock febern stiga ytterligare så måste jag in akut. Jag ville inte höra om förlängd sjukskrivning och ännu fler prover. Jag vill tillbaka till mitt vanliga liv nu. Och jag vill ha ork till att göra mer med min son.

Måste ta mig till affären och sen till dagis. Det är bara att gilla läget och stå ut! Efter regn kommer solsken!

//Heffa

Ännu en gång..

Nu sitter jag i ett annat väntrum lååångt hemifrån och väntar på läkaren. Jag undrar om hinnan göra mig klokare och friskare. Jag HOPPAS att hon kan det. I 35 dagar har jag nu haft feber och det känns ju inte sådär jättetoppen. Bättre har man ju haft det! Tur att allt detta kompenseras av en gosig liten kille där hemma! Han har blivit så stor! Nu går det väldigt lätt att handla med honom eftersom han håller i sidan på kundvagnen nästan hela tiden. Likadånär vi promenerar - då håller han i vagnen! Tappar han taget för att han hittade nåt på marken så springer han ifatt och tar nytt tag i vagnen. Det är mammas kille det!!

Det byggs tydligen om här. Ljudnivån är allt annat än låg eller normal. Tur man är van!

Nähä, nu ska jag sitta och andas lite i lugn och ro innan det är min tur! Har man tur är det kanske Dr Rabel ovan som tar emot!!

//Heffa

Blogg från väntrummet..

Jaha, då var man här på vårdcentralen igen. Remiss är skickad till infektion på KS men de har inte hört av sig än så då ville VC att jag skulle komma tillbaka. Dag 27 nu med feber och jag börjar bli riktigt less. De är ganska säkra på att det är ett virus. De har dessutom uteslutit att det skulle vara något med lever, hjärta eller hjärna.

Igår sålde vi vår första vagn. Inte ens fem minuter hann den ligga ute på blocket! Skönt! Vet att den är populär och svår att få tag i men inte trodde jag det skulle gå så här lätt. Kunde nog lagt pä en tusenlapp till på priset. Men men! Lätt att vara efterklok! Douglas däremot ville inte släppa vagnen. Han lade sig i liggdelen och ville inte komma upp. Lite senare när vi var i källaren fick han syn på min gamla liggdockvagn och sen var det kört! Han drog runt p sin Docko och pysslade om den, kramade den, hyssjade den och vinkade till den. Han somnade med den också och hade med sig den till dagis idag. Jag fick INTE röra den!

Nä, nu hoppas jag på att det är min tur snart. Ogillar starkt VC:s system med drop-in på deras lättakut som varar en timme med begränsade tider :( Man måste sitta här minst 45 minuter innan för att vara säker på att få en tid..

//Heffa

Hoppas på virus!



Mamma, jag har skottat hela uppfarten!!

Ny vecka. Nya tag. Sjukskriven fortfarande. De nya provsvaren kommer denna vecka och jag hoppas på ett visst virus som kan ge feber i upp till fem veckor. Dock kan det även ge hjärnhinneinflammation, hepatit och lunginflammation men de tänkte jag klara mig ifrån! Nöjer mig med febern som nu är inne på sin tjugonde dag. Bara femton dagar kvar om den kvarstår i fem veckor!! På kvällarna när febern ibland sjunker något blir jag hoppfull och tänker att "i morgon är jag nog frisk". Tji får jag varje morgon när tempen istället har stigit till dryga 39°!

Det är på kvällarna när jag ska sova som ångesten kommer. Då spelar min hjärna mig många spratt. Tänk om jag inte får se Douglas växa upp? Tänk om det är leukemi eller något annat hemskt? Fast det borde de väl ha sett vid första provtagningen när de kollade blodstatus? Såhär går tankarna runt runt i huvudet. Då är det härligt att kunna hålla om Douglas och snusa honom i håret och lyssna på hans lugna andetag. För en stund kan jag känna lugnet infinna sig. Klart det inte är något allvarligt! Vi ska ju vara mamma, pappa och barn länge till! Dagtid tycker jag att dessa tankar är ganska befängda. Jag har ju bara feber och mår förhållandevis bra! Trött, visst, men det är ju inte konstigt! Och palpöm på höger sida av buken men det kan ju vara vad som helst!! Gasfyllda tarmar, ägglossning etc. Det här ska gå bra! Fast det är lite tufft med ovissheten..

Tröttheten till trots, jag måste ta mig till en sportaffär idag. Douglas behöver ett fleecefodrat regnställ. Var i en sportaffär i torsdags men då tänkte jag inte på det. Då var det nya Crocs som gällde. Egentligen skulle vi bara åka till Mormors jobb och hälsa på efter läkarbesöket. Det är ju lite trist att bara sitta hemma samtidigt som tröttheten gör att jag inte orkar så mycket. När jag ändå var på Mormors jobb som ligger bredvid ett stort köpcentrum så tänkte jag att vi kunde ta oss en titt. Det brukar alltid muntra upp! Men icke.. Orkade med sportaffären sen åkte vi hem. Det hör inte till vanligheten. Shopping har alltid haft en mycket positiv inverkan på mig, hur sjuk jag än varit! Nu måste jag se mig besegrad..

I fredags var jag och Douglas ute ganska mycket. Vädret var kanon och vi bara myste! Promenaden var dock inte mycket att hurra för, efter ca en km kändes det som om jag gick på knäna. Inte heller konstigt med en kondition som har sett betydligt bättre dagar och en långvarig feber. Ingen bra kombo.

Saknar min lille Prins.. Kärleken vet inga gränser!!

//Heffa

Och elefanter kan inte hoppa..

Inte utan min Docko!

Jaha, då sitter man här igen. Och lär så göra hela veckan. Nja, inte direkt framför datorn men hemma i huset. Min feber är kvar och har stigit något. Ligger nu närmare 39° och det är nu dag 14 med feber utan några andra nämnvärda symtom. Var hos läkaren igår och hon tyckte det var lite märkligt. Om det är en virusinfektion borde inte febern vara kvar så här länge så nu har jag lämnat diverse prover. Några får jag svar på i eftermiddag och några får vänta. De svar jag fick igår var alla negativa (eller positiva ifråga om att de var bra!!). Inga streptokocker i halsen (vilket jag heller inte trodde), ingen bakterieinfektion och ingenting konstigt i urinen. Bara vänta och se nu.

Det var en ganska uppmuntrande väntan på läkaren igår. Väntrummet var fullt av övervägande hostande personer. Dessa hostande personer tenderade att hosta lite mer och lite högre när en läkare kom gåendes i korridoren. Var det dessutom deras egen läkare som kom blev hostandet etter värre. Mysko! Tänk att en läkare kan framkalla världens hosta!! Komiskt, kan man tycka. Det tyckte i alla fall jag. Mitt ibland denna skara kände jag mig lite bortkommen. Vad hade jag där att göra? "Bara" lite feber som jag är ganska säker på går över av sig självt tids nog. Jaja, läkaren så allvarligt på det hela och vill att jag är hemma hela denna vecka till att börja med om proverna inte visar något och jag är feberfri till helgen. Hon ville att jag skulle vara hemma och hinna vara frisk minst ett par dagar innan jag går tillbaka till jobbet.

Jag lärde mig en del i det där väntrummet. Som att man inte behöver känna några gränser om man sitter där och är sjuk. Att rapa högt och ljudligt är inget att skämmas för. Inte heller att prutta. Att klämma sig ned mellan två personer i en liten tvåsistsoffa är helt legitimt. Den personliga integriteten tycks försvinna när man kliver innanför dörrarna till vårdcentralen. Att gå före i kön för att bilen förmodligen är felparkerad, dvs halva står nog på handikappsparkeringen utan tillstånd, är helt okej. Att tycka att läkarna kunde skriva ut recept kvällstid och även på helgerna är också okej. Kort sagt, det där väntrummet innehöll allehanda allsköna bortförklaringar och udda beteenden. Själv försökte jag bara smälta in och ta plats som betraktare. Intressant! I detta väntrummet finns två stora speglar. En ung herre i åldern 20-25 kunde inte sluta spegla sig. Han fixade frisyren, såg till att halsduken låg rätt och spottade på fingret för att kunna polera skorna som hade blivit lite skitiga. Han var även noga med att kön skulle bibehållas, i alla fall till dess att det blev hans tur och att han hade nummer TRE om någon nu hade missat det (vilket var helt omöjligt att missa!) Fredrik, mannen på 96 år (äldst i rummet, enligt den spegelfixerade herren) hade nummer TVÅ. En ung, icke myndig tjej, fick ingen hjälp. Hon var märkbart tagen av sin förkylning(?) men hade ingen förälder som var där och kunde skriva in henne. Var bara för henne att gå hem igen men det var ingen större fara skedd, hon kommer nog att krya på sig, även om jag tyckte att receptionistens förhållningssätt var en aning märkligt. Jag som inte gillar att gå till läkaren kan absolut tänka mig att göra det inom kort igen för att betrakta detta skådespel ännu en gång!

Jag lärde mig en annan sak också i det där väntrummet; elefanten är det enda djur som inte kan hoppa!!

//Heffa

Lycka!!

Ytterligare en dag hemma i sjukstugan. Har feber som inte ger med sig, snorig och halsont som dock är mycket bättre än för några dagar sedan. Och det här med snor - hur mycket snor ryms i en skalle egentligen? Ofantligt mycket har jag förstått det senaste halvåret med tanke på att sonen snorat konstant sedan dagisstarten. Och ja, jag håller fast vid dagis och kommer så att göra. Det är oftast de som själva arbetar inom skolväsendet som "väser" mest angående det som jag fasthåller vid - dagis. Det är likadant inom mitt yrke. Det finns de som kämpar för att vidhålla att vi är SJUKSKÖTERSKOR och inte sköterskor, sjuksystrar eller bara systrar. Jag bryr mig inte så mycket. Jag vet ju själv vad jag är. Jag är ALLA de där benämningarna. :D Flyg på mig nu ni som vill!

Har läst senaste Mama. Fastnade extra mycket för intervjun med fotbollsfrun Malin Wollin. Mama frågade henne hur hon ser på det här med egentid. "Jag hatar uttrycket. Jag vet inte vad det betyder. Är det INTE egentid så fort barnen är hemma? Såklart man ska få vara själv inbland, men varför måste vi kalla det egentid? Det blir bara ytterligare ett stressmoment att planera in, ännu en sak som ska schemaläggas." Love it!! Är så less på alla som säger åt mig att lämna bort Douglas så att jag och Mannen kan få "egentid" och gå på bio etc. Vår dröm var ju den här lilla familjen. Vi har skapat den för att vi vill vara tillsammans. Varför ska vi då splittra på oss emellanåt? Vill vi gå på bio kan vi vänta nåt år och gå alla tre alternativt hyra film och titta hemma. Gå på restaurang kan vi göra alla tre. Åka slalom vill vi gärna göra och det kommer vi att göra när Douglas blir äldre. Vi har ställt in oss på att vi får anpassa aktiviteterna så att de passar just vår lilla familj. Jag skulle inte kunna vara helt lycklig och tillfreds om jag lämnade bort min lille Prins. Herregud!! Vi lämnar ju bort honom mån-fre på dagis, varför då lämna bort honom ytterligare?! Vi ser ju alla fram emot helgen då vi får vara tillsammans. Kalla mig gammeldags men det är VI som skapat denna familj och det är VI som vill leva i den. Tids nog kommer det tillfällen då vi kanske måste lämna bort honom. Vi väntar till dess.

I morse när Douglas druckit upp sin välling låg vi bara i sängen och höll om varandra och då och då klappade han mig på huvudet. Kan inte komma på något härligare! Älskar att se honom i ögonen och när han tittar in i mina med huvudet på sned. Han är helt otrolig min lille Prins!

Skrev om saknad igår. Den är minst lika stark idag. Dessutom känner jag saknad efter min fostermor men förhoppningsvis kommer hon (tillsammans med fostersyster hoppas vi!) förbi i helgen. Det är få förunnade att ha så fantastiska människor i sitt liv! 

Jag har gått i terapi i många många år (dock slutat med det för ett antal år sedan). Mitt allra största mål (och min dröm) var att få bo på landet, ha en man och barn att dela livet med. Dessutom var det att få ha ett arbete jag trivs med. Dåliga relationer skulle det inte finnas, dem skulle jag välja bort och inte umgås med dem som kräver energi. Jag är där nu. Jag lever min dröm och jag omges av människor som jag kan tanka energi hos och jag hoppas att jag även kan få andra att tanka energi hos mig. Livet är mitt nu. Ingen annan kan ta över det och styra mig. Jag bestämmer själv nu. Jag är så lycklig så lycklig! Jag gråter fortfarande dagligen (ibland flera gånger) men det är bara för att jag berörs så lätt av positiva saker och händelser. Som när jag kommer körandes på vår grusväg och ser solen lysa upp vårt hus. VÅRT hus. Sådana småsaker skakar om mig. Ingenting kunde vara bättre!

//Heffa